Nej, det stämmer inte. Hon kanske är död, men hon finns. Hon kommer alltid finnas här. Hon kommer alltid finnas för mig, oavsett om hon lever eller inte. Hon har gett mig så mycket under sitt liv. Hon är anledningen till att jag finns. Fanns inte hon, skulle inte jag finnas. Så enkelt är det.

Farmor dog i fredags, efter en tids sjukhusvistelse. Visst, hon var gammal. Visst, hon var inte frisk. Visst, hon var Trött. Och visst, kanske var det bäst för henne, det som hände. Men det ändrar inte det faktum att jag sörjer henne. Saknar henne. Hon har ju alltid funnits där, varit en del av mig. Det är klart att det blir tomt när en del av en själv försvinner. Nej, inte försvinner. För hon är inte borta än. Inte för mig.

Sorg, det är en egoistisk känsla. Jag kommer sakna henne. Jag kommer aldrig mer få prata med henne i telefon. Jag kommer aldrig mer sitta med henne i soffan med ett fotoalbum uppslaget i knät och höra henne berätta om hur det var när hon var i min ålder. Jag jag jag. Men det är ju så.

Man uttrycker sorg på olika sätt. Man känner och upplever sorg på olika sätt. Jag har gått igenom en massa olika faser bara på några dagar. Jag har gråtit tills tårarna tagit slut, jag har stirrat framför mig med huvudet så fullt av tankar att världen stannar av, jag har skrattat när jag minns saker hon gjorde och saker hon sa. Jag har försökt hålla mig sysselsatt, för att slippa tänka på vad som hänt. Och jag har förlorat mig i mina minnen. Mitt absoluta favoritminne av farmor har jag tänkt på många gånger. När vi var nere och hälsade på, och vi sov över hos henne, fick jag alltid sova på en tältsäng i farmors sovrum. Varenda kväll när hon kom in för att säga godnatt böjde hon sig över mig (hon behövde inte böja sig så mycket, för hon var inte så lång), sa "Godnatt på dig, gullestumpa" och klappade mig på kinden med en mjuk, rynkig hand som luktade mandel. Jag börjar gråta varje gång jag tänker på att jag aldrig kommer få uppleva det igen.

För ett par år sedan var hon bara min farmor. Men med tiden började jag inse att hon inte bara var min farmor, utan att hon också var en människa, en individ. Och inte bara det, utan en individ med minnen, känslor och erfarenheter; en människa som besatt en otrolig visdom. Hon blev något utöver min farmor. Hon blev min vän.

Min farmor var en underbar människa. Hon var stark och vacker, självständig och kunnig. Envis, storsint och vänlig. Hon hade en underfundig humor, och var lätt att prata med. Om det mesta. Hon kunde bevara en hemlighet ... det bevisade hon många gånger. Hon var en av de få som visste om när jag tog körkort i smyg. Och hon visste hela tiden om att jag ljög om mina betyg för mamma och pappa i gymnasiet. Men hon sa aldrig någonting. Jag tror hon tyckte det var lite roligt att smyga.

Alla minnen jag har med farmor är positiva. Inte ett enda negativt minne under 24 år - hur ofta händer det?

En vän sa till mig att nu när farmor är borta så får jag föra vidare det goda i henne. Det är en uppgift som jag inte är värdig. Hon hade så mycket gott i sig, så jag kommer aldrig kunna leva upp till det. Men jag ska försöka. Blir jag hälften så bra som hon så är det nog. Då blir jag en god människa.

Min farmor må vara död. Men jag kommer alltid att minnas henne. Och älska henne.