Elin Elisabeth Theander född Åkerström 14/8 1915.

Pappa Edvin var gjutare vid Domnarvets järnverk. Mamma Elin skötte hushållet. Vi hade till en början ett rum hos mormor. Sedan hyrde vi en liten stuga på 1 rum och kök inne på gården vid Sveatorget i Borlänge. När jag var 3 år köpte vi ett hus i Bergslagsbyn för 4000:-. Någon barnvagn hade jag aldrig, Edvin köpte en barnsits till cykeln. Jag skulle tro att jag var inne hela vintern. Som baby blev man inlindad som en kåldolma. Men sedan sydde mamma kläder till mig och jag pyntades som en docka. Jag var ett skrikigt elakt och jobbigt barn. Hade en gräslig respekt för pappa. Hade en lekhörna mellan ett skåp och symaskinen. Där fick jag hållas. Men det var inte mycket leksaker man hade. Det jag kommer ihåg var en docka, hund och en sparbössa som såg ut som en kyrka som kunde skruvas isär.

Vi hade inte mycket pengar, men lite bättre än de som hade 3-4-5-7 barn. Barnbidrag fanns inte. Mamma kunde trolla och tog vara på allt. Vi köpte tvålar i stora bitar som man kunde bryta en lagom tvål av. De hette Lanolintvål. Tänderna borstade vi med salt. Vi badade varje fredag. Hade en stor lång badbalja och värmed vatten på spisen. Hela köket ångade och var som en bastu. Jag badade först sedan mamma och sist pappa. När jag blev äldre hade jag en våt handduk och tbättade mig över hela kroppen. När jag var 7 år började i skolan 2 år i småskolan 2 år i mellanskolan och 2 år i storskolan. Därefter var det en termin i fortsättningsskolan med skolkök och syslöjd. Vi fick köpa allt till skolan, ingenting gratis. Första klassen hade jag en griffeltavla med hartass. Mat hade vi med oss. En hård smörgås (de flesta hade bara margarin på mackan) och en flaska mjölk. Vi satt på en galoschhylla under kläderna och åt. Gymnastik hade vi fullt påklädda. Vi stod mellan bänkarna och hade armsträckningar. Höst och vår fick vi vara på skolgården och spela brännboll. Mina lärare i skolan hette fröken Hjertström fru Sandberg och herr Valand. När jag gick i första klass blev jag sjuk, fick Äggvita. En gång fick vi ha en skolresa. Vi fick cykla till Frostbrunnsdalen*. Jag fick låna Martinas cykel. Mamma hade ingen. Jag lärde mig cykla på pappas cykel, halva kroppen under ramen och halva upp till styret. När vi cyklade till Frostbrunnsdalen var vi nog en härlig syn på 30 ungar på rad som stod och trampade för ingen nådde upp till sitsen. Jag läste inte så mycket läxor, mest läxor hade vi till måndagarna för då skulle vi läsa på söndagarna. Lördagarna gick vi i skolan som vanligt. Efter rasterna och när vi skulle in i skolan fick vi stå på led 2 och 2. och gå in som tysta möss. Jag var medelmåttig i skolan. Det var mina föräldrar nöjd med. För på den tiden skulle inte flickorna läsa vidare för de skulle gifta sig och bli försörjda.

Jag föddes under första världskriget, det var ransonering och smått om mat. Sedan blev det lite bättre, men fattigt var det. Men folk var nöjda och belåtna med det de hade. Ingen brottslighet att tala om. Dörrar och cyklar *behövde inte låsas*

Efter skolan gick jag 3 månader hos en sömmerska och lärde mig sy. Det fick vi betala 5 kr i månaden. Därefter började jag i en modeaffär och sy hattar, där gick jag 3 säsonger och fick inget betalt. Det var lärotid och det fick man inget betalt för. En hatt varje säsong fick jag. Det var ont om arbete, men jag hade tur och fick arbete i en affär på manufakturavdelningen. Först var jag en affär som hette Basaren. Därefter i en affär som hette Türolffs. Så läste jag kurser i bokföring och engelska och fick jobb på Dala-Demokraten. När jag arbetade i affärerna fick vi börja tidigt för att bära in koks och tända i kaminen. När affären stängdes skulle det städas i hyllorna och golven torkas.

Jag hade en bra och lycklig barndom och ungdom också. Dalfolket kanske är lite torra och stela. Hemma var det aldrig något kel och kram. Ibland fick jag stryk, men det hade jag nog gjort rätt för. Man visste att man var omtyckt och man blev i alla fall lite bortskämd. När jag var 10 år köpte Ingrids morfar en radio. Ingrid och jag skrev till Farbror Svens brevlåda. Vi önskade den Skrattande polisen. Vi blev upplästa och skivan spelades. Radiolurarna låg i en kristallskål och vi stod med öronen över skålen.

I och med att jag började arbeta fick jag betala min egen sjukkassa varje månad.

Jag gick med i SSU, fick lära mig mycket där. Tror vi var flera hundra medlemmar. Jag var sekreterare där ett tag. Så gick jag med i Frisksportarna. Vi träffades varje söndag, för långa promenader ända upp till 4 mil. Tidigt om våren gick vi på lördagskvällarna upp i skogen tände en brasa och pratade, drack choklad, och berättade historier runt lägerelden. Jag var också vegetarian. Vi hade mycket roligt och ett fantastiskt kamratskap. Jag hade sällskap med en pojke som hette Torsten i 6 år**.

Jag hade alltid ett handarbete på gång från jag var 10-12 år. Ingrid och jag gick till varandra och handarbetade, när vi skulle prata hemligheter kunde vi sitta på utedasset och babbla i timmar.

Den 1-sta september 1939 bröt andra världskriget ut. Det var en mycket nervös stämning, med kyrkklockor och inkallelseorder till pojkarna. De skulle inställa sig i Falun och sedan skickas till gränserna. Det luktade naftalin i hela Falun av alla gamla uniformer. Vintrarna de första krigsåren var hemskt kalla. -25-30 grader hela tiden. Vi flickor stickade strumpor-vantar och halsskydd till våra pojkar i SSU och Frisksportarna. Vi fick inte veta var de var utan fick skicka brev och paket till ett fältpostnummer. Vi som var hemma blev uttagna till beredskap. Jag blev sjukvårdare och mamma blev brandsoldat. Jag gick en liten kurs på Sjukstugan. På övningarna hade vi gasmask och fick krypa in i brinnande hus och dra ut sårade. Så fick vi vara på brandposten och koppla slangar och spola vatten, det var hemskt svårt. På kvällarna och nätterna lyssnade vi på Radio Luxenburg som spelade för soldaterna vid fronten. Vi brukade samlas ett gäng hemma hos mig, jag var den enda som hade eget rum. Egentligen hade jag det oförskämt bra. Vi visste inte om något annat. Alla hade smått om pengar, men det var ingen som gnällde för det. Alla var nöjda och belåtna. Vi trodde det skulle vara så.

1943 träffade jag Bert, han arbetade på Borlänge tidning och jag på Dala Demokraten. 20 feb. 1944 gifte vi oss. Bodde först i Rättvik till dec 1944. Så flyttade vi till Hässleholm. Jerker föddes 21/5-45. Jag var sjuk hela graviditeten. Förlossningen var kritisk, det var pingstdagen och annandagen. De inkallade extra läkare och sköterskor. Så föddes Jerker, mager som en sticka 51 cm och 2970 gr. Han var mycket livlig. Den 18/5-47 föddes Ola. Den förlossningen gick bra och han var 51 cm och vägde 3630 gr. 1949 flyttade vi till Ängelholm men bodde där bara ett år, vi fick ingen lägenhet där, så vi flyttade till Karlskrona, där vi trivdes mycket bra och pojkarna började i skolan. 1956 flyttade vi till Örebro och bodde där i 29 1/2 år. Sedan Berts pension flyttade vi till Öland. Efter Berts död kom jag till Kalmar 1989. Min mor Elin dog 1957 och Edvin 1964. Berts mor Gotty dog 1944. och Birger 1978. Bert dog 12 maj 1988.

~~~~~~~~~~~~~

När jag var liten och hela tiden jag gick i skola hade man alltid vardagskläder med ett förkläde utanpå. På söndagarna bar man en finare söndagsklänning. Men då fick man inte leka och smutsa ner den.

~~~~~~~~~~~~~

På 30 talet när Sverige var i kris, det var mycket arbetslöshet. När en flicka gifte sig fick hon sluta sitt arbete, det skulle räcka med en familjeförsörjare. Pappa Edvin var med och förhandlade om lönerna för gjutarna. Det hände att de fick sänka sin lön. När jag var 7 år var det en stor strejk. Pappa fick 7 kr i veckan. Men han var med och arbetade med Domnarsvallen, och så hjälpte han en bonde.

~~~~~~~~~~~~~

Bert hade en dålig lön så det var mycket svårt att få det att gå ihop. Man fick trolla. Som tur var Jerker & Ola snälla och förstående och tjatade inte om att det och det skulle de ha.

~~~~~~~~~~~~~

När vi bodde i Hässleholm 44-45 i krigets slutskede låg vi om nätterna och lyssnade på bombplanen som kom från England och skulle till Tyskland. När de åkte dit lät det så tungt och trögt. När de åkte tillbaka på morgonen lät det mycket lättare. I början av maj var kriget över så Jerker blev ett fredsbarn.

~~~~~~~~~~~~~

När jag var ung sade man inte Du till varandra utan att lägga bort titlarna. Så Bert och jag titulerade varandra när vi träffades. Det var först på 60 talet det blev allmänt att man sade du till varandra. I affärn måste vi kalla varandra för fröken när kunderna hörde på. Vi fick inte heller gå utan strumpor. Ända i vuxen ålder fick man niga för äldre. Semester hade vi en vecka ända till början av 40 talet.

~~~~~~~~~~~~~

På 30 talet och början på 40 talet var det stor arbetslöshet. Det var ingen arbetslöshetskassa, vad jag kom igåg. De unga pojkarna stod på järnvägsstationen och köpte en låda strömming som de satte på cykeln och åkte ut i byarna och sålde. Alla ungdomar, både pojkar och flickor bodde hemma tills de gifte sig. Jag hade så bra som hade eget rum, men andra kunde få ligga både 3-4 i samma rum, där det var många syskon.

~~~~~~~~~~~~~

Mina föräldrar var tillsammans med några andra familjer, karlarna var jägare och hade en jaktstuga vis sjön Länsan. Varje lördag efter jobbet åkte vi godsvagn upp till Lennheden. På lördagskvällen bäddades det med granris över halva rummet så lades filtar ovanpå så fick vi ungar ligga på rad och sova. Föräldrarna höll till på en kolbotten och dansade. Margit Pierro fick passa oss hon var några år äldre. Ibland var Björlings barnen med. Jussi och Margit var lika gamla. Som dass hade vi en stock med en grävd ränna under. Där fick vi sätta oss och balansera.

~~~~~~~~~~~~~

*= Frostbrunnsdalen ligger vid stora Tuna kyrka
**= Typ när hon var 26-27 år, Moas anm.