Yes, jag är hemma från Finland, från Nyåret med HIM. För er som undrar hur jag hade det, här är lite intressant läsning ... ;)
Lite kort förstås, det är för långt för att skriva ner allt ...
Jag och Cissi ställde oss och väntade utanför Tavastia (klubben där HIM skulle spela vid midnatt) vid kvart i sju på morgonen. Det var inte kallt (som förra året!!) så det gick ganska bra. Det tog ett par timmar tills några till började dyka upp dock, och då satt vi redan vid dörrarna på våra behändiga jägarstolar med en hel massa kläder på oss (kort följer så snart jag scannat dem).
Väntan är inte intressant ... men så mycket kan sägas, att vi bytte av våra platser ett par gånger med Jenny och Elin, tjejerna som vi åkte med, men från klockan sex stod vi i kö utan att lämna den. Folk kom från alla möjliga och omöjliga länder för att se på HIM ... och började knuffas vid dörren redan flera timmar innan nio, då de skulle öppna dörrarna.
Klockan nio öppnade de dörrarna. Jag är stolt över att säga att jag var den första människan in. När man väl rusat in (slängde av mig jackan där ute, så man skulle slippa hänga av sig den) var man tvungen att vänta vid en andra skjutdörr i ungefär en halvtimme, men när de öppnade den ... bröt helvetet ut. Allt som gällde var att springa in så fort man bara kunde, och det gjorde vi. Jag fick den perfekta platsen (enligt mig); längst fram, vid scenen, mellan Linde (gitarrist och favorit i bandet) och Ville (sångare).
Men det var inte HIM på en gång. Det var två förband. Det första hette Heaven'N'Hell och bestod av ett antal söta, energiska pojkar helt i min smak. Det andra bestod av diverse skrämmande män som hette Impaled Nazarine och som skrek fram något liknande dödsmetall. Inte så passande. Men vi rockade ändå!
Klockan blev tolv, och ägaren till Tavastia kom ut på scenen och räknade ner (ja, på finska) och sprutade champagne över oss som stod längst fram. Och sedan kom HIM ut.
My god. Det var helt underbart. Man var redan slutkörd efter två förband, och trycket när HIMarna kom ut på scenen var helt otroligt, man trycktes in i scenen på ett sätt jag aldrig varit med om förut ... ibland kunde man bara blunda och koncentrera sig på att andas. Men så underbart.
Jag hade mestadels ögon för Linde. Han är inte vacker, det är han inte, men det är något med honom som fascinerar mig. Och vid ett tillfälle fick jag en vink från honom från scenen, vilket orsakade härdsmälta i mitt hårt prövade huvud. Han gör inte sådant, ser ni. Han märker aldrig någonting från scenen, verkar det som. Jag dog.
Sista låten på spelningen (efter tjugo låtar, det är mycket till och med för att vara en lång konsert!) var Gone with the sin. Det är en av mina absoluta favoriter, som är så vacker, så känslosam, så ... underbar. Jag grät, jag erkänner. Tårarna föll fritt. Det blev för mycket, liksom.
Efter konserter levde jag gott på vinken jag hade fått och trodde inte det kunde bli bättre. Men jag stötte ihop med Lindes flickvän. Hon är världens mest snälla och underbara människa (de förtjänar varandra!) och vi pratade och allt. Hon gillade mina teckningar. Jag råkade slå till hennes flaska när hon drack så hon nästan slog ut framtänderna. "Ånej jag har knockat Lindes flickvän!" tänkte jag, men hon skrattade bort det, fast det syntes att hon hade ont. Sedan frågade jag henne om hon kunde kanske ta ett kort på Linde åt mig, och då såg hon tvekande ut ett tag. Sedan sa hon att om jag stannade där, så skulle hon se om hon kunde hämta honom åt mig.
Behöver jag säga att jag inte gick någonstans? ;)
Tja. Jag väntade och sedan helt plötsligt uppenbarade han sig där mitt i folkmassan. Blonda dreads uppsatta, ett underbart huvud högre än alla andra ... jag dog. Det första jag sade när jag tog honom i hand var "MY GOD!". Sedan kom jag på hur det lät och försökte förklara bort det, vecklade in mig i en massa konstiga saker, skämdes lite och räddades av att hans flickvän drog undan oss från de andra fansen. Men de följde efter. Så hon drog in oss i ett kök. Jag, min idol och dennes flickvän i ett kök. Jag minns inte exakt vad som utspelade sig där, men några minuter senare hade jag kramat karlen, tagit kort med honom och fått en tröja signerad. Och var i sjunde himlen eller högre upp.
Vi stannade på Tavastia tills de stängde. Träffade på trummisen Gas och keyboardisten Burton också. Cissi envisades med att ge dem det nya Crushed Sea Whales albumet ... *skäms lite* ;)
All in all; det var det bästa som har hänt mig hittills.