När andra föräldrar tidigare förfasat sig över sina barn, har jag tyckt att de överdriver och att ungar i alla tider har protesterat och demonstrerat över något. Och att - det är väl inte så farligt, det hör ju till.

Tills det alltså hände mig själv. Då blev det annat ljud i källan minsann!

Upptäckte i detta skede att jag reagerade precis så inskränkt, tråkigt, fördomsfullt (och allt vad ni vill) som jag tidigare tyckt att alla andra så onödigt gjort.

Jag vill inte påstå att jag skällde ut henne (där gick gränsen) men jag lät henne på ett mycket klart sätt förstå att jag var besviken och ganska förtvivlad över tilltaget.

Samtidigt som jag mycket väl kommer ihåg när jag i ungefär hennes ålder färgade mitt hår morotsrött och gjorde min far helt förtvivlad. Och hur tråkig och gammaldags jag då tyckte att han var.

Jag tänkte över saken, kom fram till att jag inte ville vara så här, ringde till Moa och talade om för henne att det för min skull var helt OK ifall hon skulle komma in på mitt arbete i denna frisyr. Tidigare hade jag nämligen bönat och bett henne om att ta på sig en luva om hon måste komma in.

Nå, att säga att det var fullt OK var väl att ta i. Jag erkänner att jag blev väldigt lättad när min kollega var ute på lunch när Moa och hennes kompis kom in.

Jag skäms faktiskt över mitt eget beteende och lovar att försöka jobba bort det. Försöka åtminstone…

Dessutom är jag ganska stolt över att jag är ärlig nog att erkänna att det finns fördomar även hos mig. Finns det hos er?