På söndagen den 14 mars åkte vi från Sundsvall med buss. Kom ner till Centralstationen, efter en lång, obekväm och svettig bussresa, och där satte vi oss. Egentligen stänger de Centralstationen klockan tolv, men jag pratade med vakten och han sa att det var okej om vi stannade, jag och Cissi. Antagligen för att vi är tjejer och han inte ville köra ut oss i Stockholm mitt i natten. Snällt. Man sov inte så bra där, kanske lyckades jag blunda nån timme, på sin höjd. Sofforna vi låg på var extremt korta och obekväma, så ... Halv fyra öppnade de i alla fall Centralstationen igen och bussen tick till Skavsta flygplats klockan kvart i fyra. Det tog ett tag att åka ut dit och bussen var full av folk. Cissi och jag fick inte sitta brevid varandra, i stället satt jag brevid en tjej som vi senare upptäckte lyssnade på HIM ... och hade en HIM tröja ... och, när vi började prata med henne, också skulle till London och HIM's signering!

Vi tog flyget från Skavsta alla tre (flög typ kvart i sju svensk tid). Jag fick ont i öronen och så förstås, men hey, vi överlevde, så vad har jag att klaga på? När vi kom fram till Stansted flygplats tog Cissi och jag tåget till Cheshunt, där Maja bor, och tog sedan taxi ända hem till henne. Efter att ha bekantat oss med hennes rum, bytt presenter och pratat lite så åkte vi till London. Och vi var i Camden ... Och fy fasen vad mycket prylar och saker och underbarheter det finns i Camden! När jag blir stor ska jag bli skitrik och köpa hela distriktet! Älskar Camden!

Anyways, vi gick också och mötte Ron, en kompis till Maja som är en höjdare inom det engelska street teamet, och det var trevligt. Efter detta möte åkte vi tåg hem till Maja igen. Jag trodde att jag skulle få sova lite, men det var hela tiden något annat på gång, så det blev inte av. Blev tröttsamt efter ett tag, eftersom man redan fått så lite sömn. Vi tog tåget in till stan på kvällen och gick på Crowbar, nånting. Det gick bra, och jag hade faktiskt trevligt, social fobi eller inte. Det var trångt och stökigt och högljutt och rökigt, men det fick bra. Satt mest och pratade (läs: skrek) med Paul (Uncle Paul från forumet, en av Majas kompisar). Vid tvåtiden på natten bestämde vi oss för att gå till Rons hotellrum, allihopa, men ta en sväng förbi HMV först, för att se om det satt folk utanför och väntade på signeringen nästa dag. Vi kom dit, och det var tomt ... Då såg vi en lapp på dörren där de dirigerade HIM fansen till en liten gränd på sidan om huset. Vi gick dit, och där satt ett tiotal personer redan! Gissa om vi vägrade gå därifrån ... ;) Så vi satte oss ner och började vår väntan. Jag följde med Ron och tjejen han hade med sig till deras hotell och lånade toaletten, sedan gick jag tillbaka. Själv. På Londongatorna, mitt i natten. Folk skrämde upp mig lite och sa att man måste hålla sig till de stora gatorna och allt, men det gjorde jag ju och allt gick bra, så jag kände mig mkt nöjd med mig själv efteråt.

Väntan var inte rolig alls, inte på natten och morgonen i alla fall. Det var långtråkigt och kallt och allmänt inte kul alls i flera timmar. Vi satt och låg på tidningar på marken och verkade allmänt hemlösa ;) När affärerna öppnade, och när caféerna öppnade, kunde vi gå och låna toaletterna. En gång trodde några att Paul var en tjej, så de sade till honom att "the ladies' room is the next door". Haha, då sa jag att "He isn't a lady!". Skitkul tyckte jag det var.

Ja, det blir alltid mer panikigt när det kommer fler folk. Så är det jämt med väntan. Och folk tränger sig ... Jag hatar det. Bakom oss stod det ett par tjejer, och sedan helt plötsligt kommer det en tre, fyra andra folk och ställer sig med dem, även fast kön bakom dem är jättelång! Jag sade till dem, och då kom en morsa till nån av dem och bitchade på ... att det berörde väl inte mig för de var ju bakom mig i alla fall och blablabla bitch bitch bitch. Jag hatar henne innerligt.

På morgonen, vid typ niotiden eller så, kom HMV-folk ut och delade ut wristbands till signeringen. De som fick sådana skulle få komma in och få saker signerat. Vi fick förstås, vi hade ju trots allt suttit där hela natten och var bland de första i kön. När vi fått dem satte vi oss och väntade igen, på våra trogna tidningar.

Vi träffade en massa trevliga människor där utanför, som hade suttit där hela natten också. De som INTE trängt sig alltså ... Och jag träffade Clare, en fjortonårig tjej som jag pratat med över nätet! Det var fan skitkul ...

Någon gång på eftermiddagen kom HMV-folket (eller vilka det nu var) med säcken med kuverten ... Det var nämligen som så, att de första tusen personerna i kön skulle få ett kuvert ... och i etthundrafemtio av dessa kuvert skulle man finna två biljetter till HIM giget nästa dag. Cissi och jag hade bokat resan och räknat med att vi skulle få biljetter, så nu gällde det! Vi var ju nästan först i kön, och stack ner handen ... kände på kuverten. Vissa var tjockare än andra ... vi tog sådana! Och fick biljetter! YEEEY! De flesta i början fick biljetter faktiskt, de körde väl på samma känsel-teknik som vi gjorde ... ;)

Halv sex var det signering ... Vi släpptes in genom den där bakdörren i gränden och kom in i affären, och fann att hela affären typ var avgränsad med staket. Bakom staketen (typ) stod alla fans som INTE fått wristbands. De fick titta på ... hehe. De ställde upp oss, och vi som väntat längst fick faktiskt komma fram först när det var dags ... bra gjort, HMV-folket, det hade jag inte väntat mig nästan!

HIM kom ut. Poserade för kamerorna ett litet tag (Linde stod i mitten och såg ut som en ängel som hade kommit för att hämta mig eller nått ... en liten blond uppenbarelse) och sedan gick de och satte sig bakom bordet på scenen. Kerrang TV eller vad det nu var filmade det hela, och jag hoppas jag får tag på det på nått sätt ... Man fick bara signera en sak (blä!), så jag valde min dagbok. Har ju länge velat göra det jag gjorde nu. Gas var först ut, så jag bad honom (på svenska, han är ju svensk) att inte skriva sin egen autograf, utan Burtons. Jag menade att bara skriva namnet, men han härmade faktiskt Burtons autograf, och gjorde det bra. Sedan bad jag Burton skriva Lindes autograf, vilket han gjorde. Bad också Burton le för kameran, men då såg han allvarlig och bekymrad ut. Nej, le, tyckte jag, och då fick jag världens leende. Coolt. Linde skrev Villes autograf (och gjorde det bra!) och så bad jag honom le. Han log (jag dog) och jag sa "No, with your teeth!" så människan log med tänderna och ser ut som en liten ... ja, jag vet inte vad. Knäsvag blev jag i alla fall :) Nästa var Ville, som skrev sin egen autograf. "That's not Migé's autograph" tyckte jag. Han såg oförstående ut. Jag förklarade igen att jag ville att han skulle skriva Migé's autograf, inte sin egen, och att det var ett experiment för att jag redan har deras autografer och allt ... Så han skrev Mizee, och Migé såg riktigt imponerad ut! Haha. Sist ut var Migé som skrev Gas' autograf ... och även om man bara fick en sak signerad, så fick jag Migé att skriva sin autograf på ett papper också, och "To Tan" (min kompis i Kanada), eftersom hon ska få den när hon fyller år. Bra kompis är jag, tycker jag.

Sedan var man tvungen att gå ... Jag blev lite chockad och besviken när jag insåg att vi väntat i typ sexton timmar bara för det där. Det var underbart, missförstå mig rätt, men ... jag hade velat ha mer mer mer.

Jag, Cissi, Maja och Paul åkte tillbaka till Cheshunt. Man var SÅ trött och hungrig och illaluktande (jag kände det till och med själv!) så det var en välsignelse att få duscha! Jag somnade direkt när de släckte lyset, förmodligen tidigare ändå, och vaknade med ett ryck klockan fyra, då Maja väckte oss. Nu var det nämligen dags att gå och köa för giget. Cissi och jag var tvungna att ta med oss all vår packning, eftersom Maja och Paul skulle på eftershow partyt efter giget, och vi inte kunde åka hem till Maja då. Jobbigt.

Vi tog buss in till London och det var HEMSKT! Jag gillar de gigantiska röda bussarna i princip, men inte att åka. Jag var uttröttad, skithungrig och åksjuk. Hela världen gungade som om jag stod på en båt, och det redan INNAN jag klev på bussen. På bussen blev det värre. Allt guppade och luktade fel, och jag trodde jag skulle spy. När vi kommit av bussen var jag så förstörd ... satte mig ner och hela kroppen skakade utan att jag hade någon kontroll över någonting, och jag bara grinade och ville dö. Tänkte att om jag hittar nån som vill köpa biljetten av mig så skiter jag i HIM, jag ville bara hem ... det var hemskt, jag har aldrig mått så dåligt förut.

När jag kunde stå på benen igen gick vi iväg och letade efter Scala, där giget skulle vara på kvällen. Vi var väl där vid sex ungefär, och vi var först i kön :) fast vi hade väntat oss en lång kö där redan. Folk dök dock upp allt eftersom fram på dagen. Brevid oss satt en tjej (Danielle) och hennes mamma (Heather) som var skitsnälla och hade vunnit VIP biljetter. Hur avis var inte jag när jag fick reda på det? Men de var jättesnälla, jag gillar dem. De sade till mig och Cissi att skriva lappar till våra favoriter (Linde och Gas) så skulle de försöka ge dem till dem. (Fick reda på senare att ja, det hade de faktiskt gjort också - coolt)

Jag åt bacon and eggs på ett fik i närheten (=äkta engelsk frukost) och turistade lite genom att ta kort med en äkta engelsk polis. Den här väntan var bättre än alla andra vi har genomlidit. Folk var trevliga, och även om det blåste kallt på morgonen så blev det bättre och riktigt behagligt. Jag fick en massa nya kontakter.

HIMarna gick förbi ett par timmar innan, och försvann in i huset genom en annan dörr. Jag vägrade vara besatt fan, så jag satt kvar på marken och sneglade bara bort dit lite ... skymtade blonda dreads :D

När det började bli dags ställde vi oss upp. Jag hamnade först, så jag blev först in av de som inte hade VIP pass. Fick en heartagramstämpel på handen och ännu ett wristband, och de gick igenom min väska. De kollade och kollade och jag blev nervös, men till slut lät de mig gå :) Jag lämnade in min jacka och väskan där uppe, och sedan in i konsertlokalen! Inte många var där än, och de som var där hade ställt sig i mitten, framför där Ville står. Jag ställde mig glatt på sidan om, framför Lindes plats, och väntade på att folk skulle fylla igen de resterade bästa platserna. Jag rörde mig inte en tum från min bästa plats!

Trängseln var inte alls så hemsk som på typ Tavastia (jag gick därifrån nu med bara ett jättelitet blåmärke - LOL) och jag verkade vara den enda som hade öronproppar ... folk log åt mig, för mina öronproppar lyser ju i mörkret! :D

Scenen var liten, som på Tavastia, men inte lika hög. Burton kom ut först och kollade sin keyboard, men sedan gick han ut från scenen igen. Efter ett tag kom HIM in ... Spellistan var:

1. Buried alive by love
2. Wicked game
3. Beyond redemption
4. Right here in my arms
5. Heartache every moment
6. Your sweet 666
7. Fortress of tears
8. Join me
9. It's all tears
10. In joy and sorrow
11. Solitary man
12. Pretending
13. The Sacrament
14. Poison girl
15. Funeral of hearts (älskar Lindes solo där!!)
16. Soul on fire

Och det var inte det bästa giget jag har varit på direkt ... Publiken var hemsk! Jävla fjortisar, höll bara på att skrika att Ville skulle ta av sig på överkroppen hela tiden! Och de gav inte upp heller, inte ens när han själv verkade skitless och pratade om att det var musiken som är viktigt, inte hur han ser ut! Jag håller med honom. Vafan, är det en konsert eller en strippshow?! Horor, hela bunten som skrek sånt ... LITE respekt kan man väl visa i alla fall!? Det märktes att HIMarna blev irriterade, Linde vände sig till och med till Burton och visade fingret ... Jag såg det under mycket kort tid, önskar jag hade sett det hela. Jag kollade verkligen mest på Linde under denna konserten ... Inte alls mycket på de andra. Och jag hade ingen kamera att ta hand om och vara rädd om, så jag kunde hoppa och skrika och allt precis så mycket som jag ville ... ändå blev det inget riktigt röj på denna konserten. Publiken förstörde mycket. HIMarna kom inte tillbaka för extranummer, men det hade jag inte väntat heller, inte efter den här publikens uppförande ...

Vakterna skickade ut oss efter ett tag (bara VIP fick vara kvar) och på vägen ut fick vi en poster, biljetten tillbaka och en liten flaska HIM nagellack (gud vad fånigt egentligen ...) av streetteamet. Cissi och jag köpte också varsin stor Villeposter. Jag för att den var billig. Inte officiell på långa vägar ...

Demi, en kompis till Maja igen som jag kom jättebra överens med (gillar henne!) hjälpte mig och Cissi hitta till busstationen i London varifrån vi sedan tog en buss ut till Stansted flygplats. Där vi tillbringade natten. Folk sov verkligen på golvet överallt på den flygplatsen, det såg ut som om ett virus hade slagit till och alla bara hade dött eller nått! Men vi sov lite på golvet vi med (var ju sååå jävla trötta nu!), typ nån timme eller så, och sen hade vi TRÅKIGT! tills planet gick. Vi var trötta, vi var hungriga (och hade slut på mynt så vi kunde inte köpa nått) och hade inget att göra. Allt var över och vi drabbades av post-konsert-depression. Flyget gick vid halv ett på eftermiddagen, snacka om att vi var slut då. Jag svor högt och länge över att man inte får stämplar i passet längre ...

Flyget gick bra ... även om mina öron inte håller med mig på den punkten. Jäklans tryckförändringar. Piloten sa att vi flög 10 miles/minut.

När vi hade landat tog Cissi och jag buss in till Stockholm, där vi handlade MAT! (Jag köpte mat på Pizza Hut *älskar*) Och sedan fick vi tag på två sista minuten biljetter hem till Sundsvall ... åkte tåg ... och upptäckte att man kan sova utan att stänga ögonen. Visste ni det? Det kan man i alla fall.

All in all ... HIM. Jag saknar dem.